Nej, det var inget romantiskt, ingen erotisk kärlek... men jag trodde att du tyckte om mig, och det fick mig att tycka mer om mig.
Nu tror jag att du inte tycker om mig, och det får mig må väldigt illa.
Ja, jag vet, du bryr dig inte.
Om du brydde, skulle du inte fortsätta leva som om inget hände.
Men det är vad du gör... men, visst, inget hände. I ditt liv.
Och visst... det var ju bara bra för dig.
Du VET att jag tycker om dig.
Du VET att jag saknar dig.
Du VET att du är OK.
Jag vet ingenting.
Jag vet att jag inte var - eller är - kvinnan för dig, eller du mannen för mig, vi vill olika saker, uppskattar olika saker, är för olika... jag vet att hon är din tjej, och han min kille. Det finns ingen orsak att ändra det...
men jag trodde att du tyckte om mig.
Jag tyckte om dig.
Och jag sade det.
Och du försvann, utan ett ord...
Och jag vet inte hur jag ska hantera det här.
Jag känner mig bara så äcklig, ful, obehaglig... foul.
Jag är rädd att det är bara du som kan hela sprickan du orsakade, och du vill inte.
Jag känner att jag faller, faller, faller, jag skriker för hjälp, och du finner det bara obehagligt.
Jag håller på att drunkna, och du kan rädda mig, men du vill inte.
Du vill inte...
Jag vill inte bli din flickvän, inte ens din vän, jag förstår att vi träffades bara på grund av att jag var ditt jobb, men jag ber ju bara att du skulle prata med mig. Att du skulle säga till mig att du inte tycker jag är äcklig. Att du tyckte jag var ok, trevlig även, kanske även att du tyckte om mig. I alla fall lite. Att det inte bara fanns i mitt huvud. Att jag inte bara hittade på saker.
Människor försöker säga till mig att du blev rädd för känslorna och situationen, visste inte hur du skulle hantera det, och bara... tog den lätta vägen "ut".
Och det förklarar det som hände först.
Men... en månad efter det? Ett år efter det? Att jag uttryckte klart att jag behöver hjälp, att vi har "unfinished business", att det är inte klart, ok, bra så här... hur kunde du fortsätta ignorera det? Varför... varför försökte du inte ens att sluta vara rädd och fly? Undvika det obehagliga, utan ta modigt tag i det och ge mig frid?
Hur kan... hur kan man bara... titta på en medmänniska i nöd och ignorera hennes bön för hjälp, bara vända ryggen till och gå?
Hur kan man?
Tiden går, och du förblir tyst...
Jag kan inte förstå hur du kan, att du såg situationen så annorlunda än jag, att du bara satt där för det var ditt jobb, att det aldrig var frågan om något annat... att du inte tyckte om mig. Att du inte skulle ha pratat med mig om de inte hade betalt dig för att göra det...
Men jag måste acceptera det som sanningen.
För tiden går och du förblir tyst.
Goda människor gör inte det du gjorde - och fortsätter göra.
Goda människor ignorerar inte andra människor.
Goda människor tillåter inte andra drunkna när dom kunde hjälpa.
Goda människor vänder inte ryggen till när man ber om hjälp.
Inte ens om den som ber om hjälp är kär i en.
Speciellt inte om den som ber om hjälp är kär i en.
Goda människor svarar inte "jag är kär i dig" med tystnad.
Du är feg, svag, självisk, dum och grym.
Visst, jag tycker fortfarande om hur du ser ut. Jag är rätt så säker på att du skulle kunna charma mig med ditt sätt... men inuti dig sitter en feg, svag, självisk, dum och grym pojke, och du kommer aldrig någonsin vara något mer. För du vågar inte.
Jag kommer att vara OK. Jag är inte OK än, men en dag kommer jag att vara det. För jag är inte svag, eller feg, eller självisk, eller dum, eller grym. Jag är bara förbaskat vilse just nu, men jag är stark nog, modig nog, medkännande nog, smart nog och snäll nog att finna vägen ut från den här svarta skogen, att finna vägen upp ur det här svarta hålet...
Men du... du kommer aldrig att vara OK. Du kommer alltid att vara feg, svag, självisk, dum och grym.
